”I feel loved”

Berättelsen om Depeche Mode,

av ”Jossan”

We are the dead of night

We`re in the zombie room

We`re twilight`s parasites

With self-inflicted wounds... (*1)

Från dessa rader på Depeche modes senaste skiva "Exciter" kan det kännas långt

till den blipp-bloppande syntgrupp som slog igenom i det glada 80-talets början.

Men historien om gruppen börjar lite tidigare…

1976 hade musikvärlden ännu inte upplevt den första punkvågen, som snart skulle vända upp och ned på det mesta. I en liten förort utanför London bildades

detta år gitarrgruppen "No romance in China".

Den bestod av Vincent Clark (låtskrivare, sångare och synt), Martin Gore (elgitarr) och Andrew Fletcher (elbas). Snart kom gitarrerna helt att bytas ut

mot nymodigheten synthesizer, populärt kallad synt. (Kom sedan att ge

namn åt hela den musikstil som omfattades av bland annat Depeche Mode).

Depeche Mode, tidigt 80-tal

Men Vincent trivdes inte i sin roll som sångare.

Dom sökte därför en ny sångare, och David Gahan började. Nu ändrades namnet till "Depeche Mode". Detta efter en modetidning, som fortfarande ges ut.

Idén till namnet kom förmodligen från Dave, som studerat på en designlinje. Den första skivan som släpptes hette "Speak and Spell" (1981). Då var det Vincent som skrivit låtarna.

Den låten som lyckades på den skivan var "New Life", men det var

"Just can`t get enough" som blev deras stora genombrott.

Men efter att denna skiva var släppt så slutade Vincent Clark. Han kom inte

överens med dom andra och bildade istället en annan tidstypisk syntgrupp, Yazoo.

Nu var det Martin Gore som tog över som låtskrivare.

Och från och med nästa skiva, "A broken frame" från 1982, började låtarna

att få ett mycket tyngre sound. Som Dagens nyheters kultursida sammanfattade den nya stilen som gällde både sound och texter;

"Martin Gore kliver fram som låtskrivare ...,

...med en betydligt mörkare, mer djuplodande stil och en återkommande fixering vid religion och sadomasochism..." (*2)

Depeche Mode blev också sågade av många kritiker. Gruppen skulle inte klara sig utan Vincent Clarkes talang, menade man

På denna skiva, som tydligt markerar stilbytet, utmärker sig låten "Leave in silence" som typisk för den "depp-synt" som just då höll på att bli populär.

Det tyngre temat utvecklades vidare på nästa skiva, "Construction Time Again" som släpptes 1983. Men på den här skivan finns fortfarande några partyvänliga låtar med högt tempo, som tex. "Told you so".

"Some Great revard" från 1984 betraktas av många som gruppens absoluta höjdpunkt. Här finns en fantastisk blandning av tunga mörka teman,

samhällskritik i "Master and Servant", och religiösa tvivel i "Blasphemous Rumours". En låt som för övrigt orsakade en mindre proteststorm från engelska kyrkan. Detta säger något om hur uppmärksammad och allmänt känd gruppen nu hade blivit.

Svart religion och synt i skön blandning i ”Black Celebration”

Efter ett pausår med släppta samlingsalbum kom så "Black Celebration" (1986). Här finns fortfarande mycket syntinfluenser men man får antydningar om att

gruppens evolution ännu inte är avslutad. Som till exempel "Stripped" en klagande låt som jag inte tycker påminner mycket om synt. "Music for the masses" från 1987 upplevdes av vissa fans till och med som ett svek. Här har det glada blippandet slutligen helt fått ge helt vika för sökande, nästan deprimerande melodier och texter. Dom verkade nu hellre vilja bli ett kultband än en allmänt hyllad popgrupp...

"Och fansen blev allt mörkare i sinnet. Synt förknippades till slut med goth, fuktiga källarhål befolkade av subversiva svartklädda element som ungefär en gång per år kravlade sig i väg till någon festival. Prefixet "pop" var försvunnet..." (*3)

Dave strax innan överdosen 1996.

Men när publiken väl fått smälta det nya soundet kom ett nytt stort

genombrott med "Violator" 1990, som också lyckades attrahera en helt ny generation av fans. Med denna skiva klev gruppen nu in i

rockens absoluta elitdivision. Men när dom var inne i den tyngsta delen av karriären kom även drogerna in i bilden.

Man såg kanske lite av detta Daves helt nya stil. Han hade långt hår,

fler tatueringar och såg mer mager ut. Dave började nu tycka att det var omoget med Depeche mode. Han hade fastnat mycket för rocken. Man kan ju också tänka sig att mycket av hans nya åsikter kom från drogerna och inte honom själv. Så kom till slut den händelse som kom att bli avgörande för hans liv,

men också för gruppens existens och framtid.

Kanske var det oundvikligt med tanke på det liv han levde.

Efter ett självmordsförsök 1995, så tog han en överdos heroin ett år senare.

När han vaknade upp igen var han på sjukhusets akutmottagning. Han hade faktiskt varit kliniskt död några minuter! Han blev också

anhållen av polisen för narkotikainnehav. Nu riskerade han ett långt fängelsestraff, men eftersom hans vilja att samarbeta med att bli av med drogproblemen var stor, så fick han ett betydligt lindrigare straff. Han blev i samband med detta inlagd på ett rehabiliteringshem.

Det kom också fram att han hade blivit hotad av olika langare.

Men efter mycket stöd från Martin och Andrew kom han på fötter igen. Sådana vänner finns det inte gott om när man verkligen behöver dem!

När han sedan kom ut från rehabiliteringshemmet så började gruppen jobba med en ny skiva. Till slut släpptes så "Ultra"1997.

Många såg Ultra som Depeche Modes sista skiva och turné, en fin "hejdå skiva".

Men så blev det inte. År 2001 släpptes skivan "Exciter", även den med en ännu lite mer förnyad stil. Någon låt med lite hårdrocks-stuk och några i den fortsatta tyngre stilen. Ny världsturné följde också.

Det var hösten 2001 den 21 September, konserten var i Globen och jag var där med min pappa som gillat Depeche i mer än 20 år.

För mig och min pappa var det en av de bästa kvällar i våra liv...

När man såg sitt favoritband gå in på scenen och ge allt dom har,

känslan går inte att beskriva. Upplägget på konserten var välplanerad, men något som kritikerna inte gillade var att i låtarna så lade dom in små gitarr och trumsolon. Vilket som för mig bara lät bättre. Men att höra hela Globen sjunga med i låtarna var fantastiskt!

Till varje låt blev det lika stort jubel.

Men för mig var låtarna ”Halo”, ”Personal Jesus” och ”Black Celebration” dom bästa på hela konserten.

Hela Globen var helt i extas under dom låtarna, vilken syn!

För mig har Depeche Mode-intresset ökat hela tiden och jag kan inte få nog.

Jag tror att många andra känner som jag. Turnèn finns på video och heter "One night in Paris Exciter tour 2001". Nu efter konserten så har både David och Martin gjort en varsin soloskiva båda har lyckats ganska bra, men både dom och fansen vet att dom aldrig kan bli lika stora utan varandra.

Men jag tror inte att det är deras avsikt heller. Många har haft svårt att ta till sig Depeche Mode som musik. Deras låtar måste man lyssna på många gånger för att gilla.

Men har man börjat att gilla låtarna så har man svårt att tröttna.

Och som ett stort fans av Depeche så väntar man på en ny skiva och turné.

Som en tidningsjournalist träffande beskriver känslan;

"Depeche Mode-fans är som alkoholister. Och har man en gång trillat dit så kan det hända igen. Det är en sjukdom. Att man en gång gillat Depeche finns kvar

livet igenom som ett fult brännmärke som blossar upp och kliar..." (*4)

Omslaget till ”Violator” 1990. Rosen kom sedan

att bli något av gruppens symbol.

Citat

*1 "The dead of night", Exciter, Depeche Mode 2001

*2 Dagens nyheter kultur 1997-03-30, Nils Hansson

i artikel om "Depeches Modes historia"

*3 Niklas Wahlöf i DN 2003-01-23 om "syntens återkomst"

*4 "På stan" 2001-05-11. Karolina Ramqvist om Exciter-turnén.

Några bra Depeche Mode-sidor på Internet

www.depmod.com (Fullständig ”diskografi”, mycket bilder)

www.depechemode.com (Officiella hemsidan)

http://www.bor.varnamo.se/it/emilie/dm.html#start